Skip to content
I dagarna utkom en forskningsrapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) på 161 sidor med titeln Myndigheternas förutsättningar att arbeta mot våldsbejakande extremism och underrubriken En utvärdering med Nordiska motståndsrörelsen som belysande exempel. Rapporten har författats av Anders Strindberg och Victoria Enkvist efter att bland annat ha haft djupa samtal och intervjuer med Nordiska motståndsrörelsens ledning. Rapporten som det arbetats på under åtminstone något års tid är beställd av den statliga myndigheten Centrum mot våldsbejakande extremism (CVE), men med innehållet färdigt och publicerat är det ändå tveksamt att den kom att bli vad dessa hade hoppats på.
Det som ganska snabbt slår en som läsare av rapporten är nämligen att den är förvånansvärt objektiv, på ett vis som man borde kunna förvänta sig att all forskning skulle vara, men som i verklighetens 2023 istället utgör undantag och kanske framförallt när det kommer till kontroversiella politiska ämnen.
Snart fyra år har gått sedan Försvarets forskningsinstitut (FOI) presenterade sin rapport Det vita hatet: Radikal nationalism i digitala miljöer. Denna studie ägnas, vilket beskrivs längre fram i denna artikel, till stor del åt att presentera en förvrängd bild av Nordiska motståndsrörelsen. Den nu aktuella rapporten som regeringen ålägger FOI att författa, ska fokusera på ”rasismen” i olika ”Sverigerelaterade digitala miljöer”. FOI ska i projektet samarbeta bland annat med den judiska intresseorganisationen Forum för levande historia.
Uppdragsgivaren regeringen menar att det idag saknas en helhetssyn på ”rasismens olika uttryck i brukarnas användning av internet i sin vardag”. Man vill därför utreda vilka mekanismer som verkar när människor ”drabbas av rasism i sin digitala verksamhet”. Myndigheten Totalförsvarets forskningsinstitut har tidigare förutom ”radikalnationalistiska miljöer” också undersökt ”digitalt hat mot journalister”. Nordfront har kommenterat dessa rapporter.
Den
Media, politiker och kändisar i Sverige,
ja alltså hela etablissemanget, talar inte allt för sällan om den brist
på ”demokrati” som råder i många andra länder. De pratar fördömande om
totalitära stater och medborgare som inte får tycka och tänka som de
vill, om opposition mot de sittande regimerna som behandlas nesligt och
om polis som med våld slår tillbaka folkliga protester och granskande
journalister. Vi hör det om Ryssland, Syrien, Venezuela, Iran och Kina,
liksom vi hörde det förut om exempelvis Libyen och Irak.
Den här artikeln ska inte redogöra för förhållandena i ovanstående
stater eller överhuvudtaget resonera kring sanningshalten i
etablissemangets rapportering gällande dessa. Istället ska vi titta på
hur läget ser ut i Sverige. Det här landet är nämligen inte i närheten
så frihetligt som systemet vill ge sken av. Dina fri- och rättigheter
som oliktänkande svensk medborgare är rejält decimerade.
De senaste åren har nämligen den svenska yttrandefriheten begr
